Ikväll bröt allt ihop, it felt like someone just suddenly punched a huge hole in my chest. Jag som tyckte att jag har klarat mig så bra och att det här nog går så fint så. Jag saknar ER där hemma, varje dag, det har jag gjort sen jag kom hit. Det här är så svårt att förklara. Att komma hit, det var som att en pusselbit föll på plats. Jag blir illamående bara när jag tänker på att inte få prata engelska längre. En sån liten sak som det.

Jag har panik. Jag vill inte säga hej då igen. Det här kommer inte finnas kvar, jag kommer inte få det här igen. Jag har byggt upp ett liv här som nu skall slås ner till marken. Gosh, this is going to take time to heal. NYC and all the people here are going to leave a huge hole in my heart, a hole that will never be filled.

I keep climbing and hoping things would change,
the sky turns gray, and the water from the rain washes progress away
it's like moving mountains..

Får se om jag får nån sömn i natt