Yes, jag har nu officiellt varit otrogen mot min vanliga frisörsalong. Tog den andra billiga alternativet. Nåja "billiga".. 100 för permanent (rot/stöd permanent) 40 for Prearten 25 för klippning av topparna sen 20 i tip. Så 185 dollar i mitt jävla hår. Tror jag ska raka bort de. Jag har aldrig vari en hårtjej eftersom jag aldrig haft nå hår att vara rädd om. Bara färgen. Så när jag säger "men jag kan nog låta hon nybörjaren klippa mig, jag bryr mig inte" så kollar dom på mig som jag sku ha svärd i kyrkan. Well whatever. Det får svida en gång nu så kan jag vara "nöjd" med mitt hår iaf två månader framåt.

En sak med mig, jag har alltid balanserat på linjen mellan "jag vill alltid se fräsch, sminkad och modemedveten ut så fort jag går ut genom dörren" och "men vem skåni bryr sig om jag har smink eller inte? på men största hupparin och mysso på hövo bara". Jag har alltid perioder när jag är mer åt det ena hållet. Well om jag verkligen skulle ha pengar att sätta på manikyr, pedikyr, vaxning, facial, hår, kläder och dyrt smink hela tiden klart jag skulle välja det första.. Jo om jag skulle ha råd så ja, då skulle jag nog välja den. Men att inte ha råd är en skön ursäkt att inte riktigt bry sig. Hah. Eller nåja. Nog tycker jag att jag ser helt vettig ut, har int ännu sett nån som har blivi disgusted att mitt sätt att klä eller presentera mig själv.

Och så klart den farliga fällan "jag har ju en man som älskar mig hur jag än ser ut så varför sätta energin på utseende hela tiden?" Usch den fällan skall jag aldrig falla i. Fast jag vet att jag gör det hela tiden. När jag står i affären och väljer mellan chips och glass eller fruktsallad och grönt te; "nåja Martin får så lov att tyck om mina extra kilon" så tar jag chipsen och ler. Fy, skönt att jag har fått the desire att få fram sixpäcken. Min ursäkt då till varför jag käkar ben&jerys till lunch idag är att min hals fortfarande gives me hell. And it's true.