I got to thinking about relationships..

Dom säger ju att gränsen mellan hat och kärlek är hårfin. Hur kommer det sig? Jag menar, hur kan man gå från att älska och dela allt - till att plötsligt hata och göra allt för att se den andra lida?

När man inleder ett intensivt förhållande i 16-18 års åldern som många har gjort. Blir man liksom tight SÅ HÄR SNABBT. Plus att när man "friar" här i dessa trakter också så liksom dejtar man ju hela familjen deras. Så blir det ju, eftersom man spenderar all tid där eller hemma hos en själv. Äter tillsammans med familjen, kollar film, far till villan.. Ja, the works. Därför är det jätte jobbigt att börja dejta så ung, man borde vänta tills man har egen lägenhet. Då får man ju iaf välja när man vill involvera familjen, och det besparar ju en hel del tårar.

Haha, vi brukar skratta vid oss, och fundera om jag och storasyrran har förstört lillan vår. Med alla våra killproblem och alla tårar som gråtits genom åren, och hon bara måsta se på. Om jag skulle vara hon, skulle jag bli nunna ASAP. haha, jk. Men det är inte lätt. Absolut inte. Kärlek är tufft.

Jag har alltid varit en big believer i "jag skall vara gift EN gång och that's it". Därför har jag alltid sagt att jag skall igenom alla svåra problem och dalar förrän jag sätter nån ring på detta finger, och jag håller fast vid det. Jag vill inte lämna eller bli lämnad - jag vill bara vara vi.

Nåja - nu får jag luta mig tillbaka på hoppet..

please bless this broken road once more