"En pistol är riktad mot den du älskar och du säger: skjut mig istället.." Ett rätt brutalt sätt att beskriva kärlek men är det inte så? När man VERKLIGEN älskar någon, älskar man inte denne mera än sig själv då?

Kärlek är respekt, ärlighet, ömhet, trygghet, lycka..

Att varje dag växa med en annan person, utmana varandra att bli bättre.
Att helt enkelt finnas där, när allt skiter sig och sen glädjas tillsammans när allt är bra igen.
Att veta någon annans innersta hemligheter, tankar och önskningar.
Att känna någon så bra att man kan, genom att se dem i ögonen, veta exakt hur dom mår.

Att älska någon är också en förståelse i att det inte alls är nån lek, att det inte heller är en dans på rosor. Man förstår att det krävs jobb, inget förhållande håller i 50 år utan hårt arbete. Men man är redo att ta den fighten, för att man verkligen vill vara med denna personen. Det är en risk, men vet aldrig hur det slutar.. Man har bara här och nu. Men det är värt risken.

Detta var ju mera den psykoligiska biten av vad jag tycker kärlek är. Den fysiska är förstås lika viktig.
En kyss på pannan, en varm kram helt utan anledning, en blick, en smekning över håret, en fast hand runt din hand.. ja, you get the picture :) Och som en typisk kvinna så är det något fantastiskt i den där armen runt en som säger åt alla andra "back off, she is mine" I måttlig mäng förstås.. Att han stolt visar upp mig, var vi än är och åt vem som helst. Mmmmm, den känslan, den är underbar.

Kärlek är underbart!
Jag är tacksam att jag får ha så mycket kärlek runt mig.
Och att jag får älska en kille som verkligen älskar mig tillbaka.
Jag är lyckligt lottad.